Bei Sonnenuntergang

Setzte ich mich auf des Berges Kamm
schaute weit über die Förde,
sah wie die Sonne im Westen schwamm,
weit, weit im Westen der Erde.
Tage vergehn,
Frühling war schön,
bald liegt der Schnee auf der Erde.

Tage sie kommen und Tage sie gehn,
einmal doch kommt wohl der letzte,
flüchtig die Wonne, kurz, bleibt nicht stehn,
aber ich dennoch sie schätze.
Schlösser aus Luft
schimmern doch bloß,
schimmern verlockend und bersten.

Narren sie denken, jeder es meint,
Narren sie glauben und hoffen,
dass in der Erde der Samen keimt,
dass wachsen werden die Knospen.
Jungsaat doch stirbt,
Frost das verdirbt,
was in die Erde wir stopfen.

© Willi Grigor, 2016, aus dem Schwedischen:

I solnedgången

Satte jag mig på bergets kam,
spejade ut över fjärden,
såg, huru solen i väster sam,
långt, långt i väster gick färden.
Tiden förgår,
nyss var det vår,
snart ligger höst över världen.

Dagar ha kommit och dagar ha gått
en gång väl kommer den sista,
flyktig är lyckan och knappt dess mått
tung är den ändå att mista.
Luftbyggda slott
skimra ju blott,
skimra och locka och brista.

Dårar de tänka och dårar tro,
dårar de mena och hoppas,
hoppas, att frön, som i jorden gro,
växa till skördar och knoppas.
Brodden den dör,
frosten förstör
det som i markerna stoppas.

Gustaf Fröding